Dum spiro, spero

Funderar på om det verkligen stämmer.. Kan man lära sig att "hantera" saknad? Kan man lära sig att inte låta sig själv känna saknad? Fast det kanske är bra att sakna någon ibland? Eller? Det senaste året har jag fått lära mig vad saknad är och hur det är att bli beroende av en person som alltid har funnits nära en och helt plötlisgt kan du inte få tag på den 24/7.. Det är sjukt hur ett ord eller en bild kan få en att gråta som ett barn av saknad, men jag lovar det händer (Been there, done that,,) Fast i det långa loppet tror jag att det är bra att få sakna de som betyder något för en, för när man väl träffas igen är allt toppen och man blir så glad.

Det är riktigt konstigt nu när vi håller på att planera midsommar och det första jag tänkte på när Sosso började prata om vilka vi blir var att "du har glömt Sofia", men sen kommer jag på mig själv att hon är ju inte hemma, och hon kommer inte hem på två veckor heller.. Kan ni tänka er hur det blir när en person som du i princip har pratat med varje dag de senaste året helt plötsligt är borta? Helt plötsligt ringer inte min telefon och det står Sofia A på displayen, helt plötsligt finns det ingen som är så entusiastisk om HMs nya kläder och som säger åt en att man bara MÅSTE kolla på den och den toppen, helt plötsligt.. Men om två veckor får jag bli så där glad igen, och det känns bra för just nu saknar jag dig så det gör ont..

(Men en bra grej är att jag kommer bli så där glad nu till helgen också, för W kommer hem på torsdag!)